Slagrädd

upload.jpg

Jag blev slagrädd på sparringen häromkvällen. Det var efter ett bra pass lett av Simon, vi avslutade med lätt sparring med stora handskar. Jag började just fjärde ronden med Daniel som alltså är min sambo, han är alltid kontrollerad och trygg att sparra med. Men plötsligt hade det bara snott sig i mig och jag hade inte alls någon lust att fortsätta bli hamrad på. Så otäck känsla! Det har hänt en gång tidigare på träning så den här gången kände jag igen vad det var och det var bara att skruva ner tempot till snigelnivå direkt. 

Jag hade ju inte tänkt sparras det passet. Jag är rätt känslomässigt sliten och har tankarna med Sissel, Christian, Karl - de jag känner som dött i suicid närmsta året. När jag är på en plats av sorg ska jag inte ta ut mig fysiskt, det vet jag efter många års experimenterande. Så jag hade tänkt vara med på teknikdelen och sen göra yoga, kanske filma en ny video till instagram, slå lite säck eller bara chilla medan de andra sparrades. Men tekniken gick så snabbt och var så rolig, sparringen kom så tidigt och jag var peppad, kroppen kändes stark så jag var med ändå. 

Vi kör lugnt, sa Simon, och det gjorde vi. 

Men ändå blev det för mycket. 

På gymmet är det så gott som omöjligt för mig att ta ut mig för mycket, men MMA är så vansinnigt kul och det är svårt att begränsa intensiteten när en tränar med andra personer. Jag predikar det här ofta för nya i sporten, men det gäller precis lika mycket för oss som har hållit på ett tag. Det är en konst att reglera sig på mattan så en inte växlar upp i intensitet, i pepp, i adrenalin. 

I bilen hem grät jag lite, bara för att det måste ut.

Sen hällde jag upp ett glas vin: 

upload.jpg

Vi värmde på öring, potatismos, stekte halloumi och slog på ett avsnitt av säsong två av The Big Bang Theory. 

Första gången jag blev slagrädd var en gång när Daniel och jag hade varit ner på klubben för att slå mitsar och skulle avsluta med stående sparring. Plötsligt slutade jag vara offensiv och ville bara backa och väja för allt. Började skratta, kände mig larvig, insåg att fan jag är ju skraj! Inte rädd som i att nu står det någon här kapabel till att spöa mig om han hade velat. Men rädd som i att jag inte alls vill vara kvar i den här situationen. Jag vill istället allrahelst lindas in i en sovsäck, bli kramad av alla som älskar mig, och se på tecknade filmer. 

Har ni hängt med ett tag vet ni att jag i flera år var rädd innan träning. Men samtidigt som jag gruvade mig för träning blev jag alltid lugn så snart jag kom mig dit. Jag har alltid känt mig som hemma när jag väl är ombytt och på mattan, oavsett om jag varit på en helt ny klubb eller med mina träningskompisar på hemmaklubben. Så den här paralyserande känslan av slagrädsla är helt ny för mig. Första gången slutade vi helt enkelt träna - jag blev för slamsig för att kunna fortsätta. Andra gången - den igår - fortsatte jag köra men taggade ner tempot rejält. Fick ta en stund mellan ronderna för att svälja gråten (ja, så rädd var jag! för mina träningskompisar! helt absurt!) men fortsatte igenom ändå.

Så nu skriver jag det här inlägget som en påminnelse till mig själv att nästa gång jag känner mig hudlös, sårbar och att jag borde skippa träning:

gör det. 

Lyft vikter, far å spring, se på tv, läs en bok, kramas, ta ett bad, 

men skippa sparringen.

upload.jpg

Resten av kvällen tillbringades i soffan. Mysigt, nära och tryggt med valpen och Daniel (och vinet). Och rätt snart var vi igång och planerade nästa pass istället: 

upload.jpg

Blir bra det!

MMA i Jokkmokk ikväll och det blir spännande att se hur många från introkursen som fortsätter. De allra flesta är taggade på mer, men det är alltid lurigt det där när "måstet" är över och det är egen motivation som ska ta en på träning... speciellt med MMA som är både fysiskt och mentalt tufft (och givande!). Vi håller tummarna iallafall att det kommer många ikväll, för det blir ett roligt stående pass med slagkombinationer & fortsätta skydda slag. <3

AdminComment