Det mest skruvade jag gjort

DSC_3520.JPG

Det är över tre år sen jag gick in genom de här dörrarna för första gången. Lokalen ligger under tågstationen Manchester Piccadilly mitt inne i centrala Manchester, och jag hittade dit när jag bodde några nätter inne i stan i samband med jobb på festivalen Future Everything. Jag hade förälskat mig i submission wrestling, testat BJJ en gång, knappt vågat mig på kickboxing men ville ha mer av allt så jag var på jakt efter en klubb att träna på, och sökte mig fram till flertalet stängda dörrar, tomma lokaler eller klubbar med tider som inte passade mig. Så en förmiddag snubblade jag in i Liam inne på en butik. Liam tränade på SBG Manchester och skulle dit samma kväll. Jag var välkommen att joina. 

Satan så nervös jag var. Men tackochlov gick jag ändå.

Och jag tittade.

Och försökte andas.

Och försökte ignorera hjärtat som skenade och pulsen som steg och paniken som växte.

IMG_20170421_144640_361.jpg

Den där första kvällen deltog jag på ett pass med grunderna i submission wrestling. Resten av veckan gick jag på så många pass jag hann. Jag hade inte med mig mig egen gi så fick låna en av huvudcoachens fru och generöst nog tillät SBG mig att delta på både morgonträning, öppen matta och stående klasser.

Jag var så pass nybörjare att jag inte förstod hur lite jag kunde och jag blev fullkomligt blåslagen den där första träningsveckan. 

Vi brukar skämta om att en behöver vara rätt egen för att fortsätta träna MMA eller BJJ. Att testa en gång, eller hålla igång ett halvår, det är mest bara kul. Men att fortsätta efter det. Att nöta timme efter timme efter timme. Att välja blåmärkena och svetten framför soffan, sovandet, vännerna. Att träna smart nog att hålla sig skadefri, och klara av att vänta ut och återvända efter en skada. Kampsport kräver många timmar på mattan för att ge resultat, och BJJ och MMA ger visserligen stora adrenalinkickar men sänker också ens ego gång på gång på gång. Det är tufft att hantera, och de allra flesta som börjar träna slutar rätt snabbt. Och vi som fortsätter...

DSC_3524.JPG

Jag anser mig vara en hyfsat vanlig person, men när jag tänker på den där första veckan på SBG inser jag att jag nog är mer skruvad än jag erkänt. Jag åkte hem från England nedbruten, utmattad och full av jävlaranamma. En av mina träningspartner, som då var aktiv på proffsnivå, submittade mig elva gånger på raken. Huvudcoachen fick oss alla att ställa upp längs väggen och göra burpees när jag gjorde misstaget att försöka vila en stund (och du förstår nog hur populär jag var efter det...). Ett annat proffs, ungefär dubbelt så stor som mig, knosade mig non stop i tio minuter och skrattade medan han gjorde det.

Jag, okunnig och oerfaren, trodde det är så det går till på träning i England. 

Vad fick mig att våga gå tillbaka dag efter dag trots att kroppen värkte och pulsen skenade så snart jag närmade mig gymmet? Kärlek till sporten? Glädje att lära mig mer för varje gång någon submittade mig? Eller bara det faktum att jag, precis som många andra som tränar kampsport, är rätt egen?  

Nu vet jag att SBG har en tydlig och systematisk metodik där teknikerna lärs ut grundligt och en tillåts sparra först när en har nått en viss kunskapsnivå. Tyngdpunkten ligger på kontroll och säkerhet; både för sig själv och för andra. Jag vet det för att jag återvände nästa gång jag var i England. Och jag återvände gången efter det. Eftersom åren har gått har jag lärt känna klubben och de har lärt känna mig. Och det visade sig att min brutala introduktion till SBG var ett enda stort missförstånd. De där proffsen som smashade mig första veckan, instruktören på nybörjarpassen och svartbältena som lät mig komma på avancerade passen - de trodde allihop att jag var någon annan. De trodde att jag var sparringpartner till isländska UFC-fightern Gunni Nelson.

Som sparringpartner till en av de främsta i världen tänkte de såklart att jag visste vad jag höll på med så de gav sig på mig rätt hårt från start, med överseende över mina lånade kläder och vitbältet som de inte trodde var mitt. 

IMG_20170909_161052_329.jpg

Förra veckan var det dags att återvända till Manchester igen och den här gången tajmade jag in SBG UK's sommarträningsläger. Vi var nog runt 80 personer, och jag fick vara i samma sal som fler svartbälten än jag tror ens finns i Sverige. Vi blev guidade genom olika tekniker av bland annat tidigare UFC-fighters och av självaste Matt Thornton, grundaren av Straight Blast Gym International och en av de personer jag ser mest upp till när det kommer till kunskap om träning, kroppens funktion och hälsa. Kolla in denna sammanfattningen om SBG's filosofi så får du ett hum om vad jag menar.

Matt beskriver sig själv som en arkeolog som gräver fram detaljer från de gamla, de redan existerade teknikerna, och det var helt underbart att höra om hur han arbetar när han går tillbaka, ser på hur de bästa i världen gör i BJJ. Och utifrån det tar han fram detaljer som vi alla kan ha glädje av att lära oss för att förbättra vårt game. Kolla in denna korta mobilfilm där Matt använder mig för att demonstrera hur en mindre person kan bibehålla mount position gentemot en tyngre, starkare motståndare: 

Jag är trygg med det här gänget nu. Fortfarande nervös, fortfarande slår pulsen när jag går genom dörrarna, men träningsmässigt är det här mitt hemma. Coacherna vet vem jag är och vad jag kan. De har sett mig utvecklas - de har sett TILL att jag utvecklas. De knäcker mitt ego, de bygger upp mina skills och håller mig motiverad att hålla igång träningen så mycket jag kan, även om jag bor i Jokkmokk där det inte finns någon klubb än när jag postar det här inlägget.

Här har jag landat i vardag igen efter ett otroligt motiverande träningsläger. Flera Jokkmokkare har hört av sig och vill hänga med när jag kör till Snow MMA i Gällivare på träning, och jag tar tacksamt emot sällskapet. Men snart är det november med vintervägar och korta dagar och jag drömmer om att kunna stanna hemma någon kväll i veckan och träna här istället för att köra till klubben. Jag drömmer om att hitta fler som är lite... egna. Så om du inte har blivit helt avskräckt av det här inlägget, och om du tycker att kampsport verkar som en kul utmaning: hör av dig.

Ett sätt att närma sig träningen är genom att joina oss på måndagspassen i Gällivare. Ett annat sätt är att dra ihop ett gäng här i Jokkmokk för att testa på tillsammans. Är du sugen? Bli med på MMA-fysträningen som jag leder en dag i veckan! Du hittar info om det här

 

Admin