For the love of S L O W

Snacka om tajming! Sista veckan har jag gått med axlarna uppe vid öronen, jag har somnat långt efter midnatt och det har varit en massa fixande och trixande och packade och grejande. Så är det ibland, sjok av allt för mycket som händer i kombination med höst och så en resa till Stockholm på det..

DSC_3002.JPG

Jag har faktiskt bara gått på några få yinyogaklasser innan jag började lära ut. Det var storasyster Anncha (som vanligt) som har guidat mig de gånger jag har testat på - annars har all min yinyoga gjorts ensam hemma. Det mindes jag plötsligt i torsdag eftermiddag när jag låg på mattan i underbara ljusa lokaler på Reimersholme och blev ledd i ett yinyogapass av självaste Magdalena Mecweld. Den här resan har varit planerad i nästan ett år och även om jag var sliten och stressad är jag kom har jag landat nu. Tre dagar in i yinyogalärarutbildningen, massa sköna timmar med yinyoga i praktik och teori och jag kan inte vara annat än tacksam över att jag är här just nu. 

I filmen ovan demonstrerar Magdalena, Mats och assisterande lärarna Erik och Soila positionen skosnöret och halvt skosnöre. Det var dag 1. Idag ägnade vi oss istället allramest till mindfulness och meditation och oh my oh my den här formen av meditation är verkligen för mig! Att jag går på ledda yogapass händer så sällan men det känns lite som att förälska mig i mig själv, och att meditera ledd och i grupp... ja, snacka om tajming! Efter den här hösten full av förändring och rörelse var det här exakt det jag behövde tillföra i mitt liv: proffessionella lärare, djup kunskap och en kärlek till det långsamma. 

DSC_3023.JPG

Ni som kommer på mina yinyogaklasser kommer säkert att märka skillnad framöver. Jag har så många tankar och idéer av att få lära direkt av dessa Sveriges giganter inom yinyoga. Men det är inte över än: imorgon ska jag lära mer. Och onsdag kör jag så mitt första yogapass som diplomerad yinyogalärare. Wow.

Bilder från veckan

Tre oredigerade mobilbilder från veckan som gått:

DSC_2714.JPG

Igår gick vi en morgonsväng i skogen och sen flyttade hon min knasiga hund. Hennes husse skickar bilder från deras nya hem och nog känns det helknäppt att jag inte ska ha henne runt benen framöver, men samtidigt värms hjärtat när jag ser hur hon ska bo nu. På tundra, fullt av vilt och spår och skog och fjäll. Där kommer hon ha det bra.

IMG_20171031_221335_242.jpg

I veckan öppnades dörrarna till min nya studio. November är inflyttningsmånad i lokalerna så mycket kommer förändras, men de första yogisarna har tonat in för kundaliniyogaklass, vi har äntligen haft utrymme nog att ligga med benen mot väggen i yinyogan och massagerummet är invigt med en första trettiominuters massage av rygg och nacke. Och yogapodiet... baby, jag vill aldrig gå ner. 

DSC_2704.JPG

Här är setupen för onlineyogakursen. Så enkelt kan det vara! Än så länge kör jag testversion med datorns inbyggda kamera och mikrofon och samlar in feedback från deltagarna inför investeringar i ordentlig utrustning. Det känns underligt inför varje gång jag ska streama, men när vi väl har kopplat upp oss och jag ser "mina" yogis, i sina hem, var och en framför sin skärm, känns det som vanligt. Fysiskt är vi på olika platser men känslomässigt och energimässigt är vi banne mig tillsammans. 

I kort en rätt strävsam vecka som avslutas på skönaste sätt: imorgon varvar vi ner med yinyoga och meditation på Lugn Lördag i Gällivare. Jag längtar.

En kaffekopp & tankar om yin

Jag sitter med en kopp morgonkaffe vid köksbordet förbereder kvällens yinpass. Redan på måndagarna brukar jag börja längta efter att få dra ut på den där timmen med yin i en varm yogasal, med mjuk belysning, favoritmusik och massa kuddar. Den här hösten har jag ingen stress. Kanske är det för att jag är Jokkmokkare nu och tempot här är lugnare än där jag bodde förut. Kanske är det för att jag är lite äldre och har samlat på mig lite mer erfarenhet. Kanske är det för att jag har yinyogat så sablarns mycket sista åren. För rent fysiskt är mycket i förändring runt mig. Om en vecka börjar flytten in i ny, helt egen yogastudio där jag också får plats för massageverksamheten. I företaget lanserar jag flera nya tjänster och omstrukturerar arbetstiden rejält. Jag är mitt i en separation och om bara någon vecka flyttar hunden med sin husse till Finland. Det är stora yttre förändringar och min vardag kommer se helt annorlunda ut i november än den har gjort fram till nu. Men inuti mig är det inget som rusar och inget som rasar. Yin är den där lugna, kalla energin. Det är trögflytande och sakta. På yinyogaklasserna går vi in i en position, och sen är utmaningen att stanna där länge utan att lyssna på impulserna att rätta till, klia, flytta på något. Att våga möta det som är, om så bara för några minuter. Kaffet smakar extra bra idag och jag konstaterar att den här hösten är den mest yin hösten jag upplevt. Jag behöver inte skynda och jag behöver inte fly. Just denna höst står jag kvar och möter det som är. Och det är en förbannat fin känsla. God morgon!

 

Det här med kroppshets (och instagramyogis)

Jag rensar regelbundet mitt instagramflöde, för de slinker alltid in i flödet, de där bilderna på avklädda, icke rasifierade, smala cis-yogis i badkläder. Det är så lömskt svårt att hitta instagramyogis som har förmågan att dela med sig av sin praktik utan att det blir underklädesreklam. Så jag rensar på. Och jag hittar någon ny yogi att följa, som någon vecka senare avföljs igen när badklädesbilderna börjar komma.

Sommaren tillbringade jag härligt avskärmad från kroppshets (försök själv att gå lättklädd i våra myggsnår) och nu när jag kom ner till samhället kändes min instagram alldeles hopplös igen, översvämmad av slimmade magar och översträckta leder i häftiga positioner. Men mitt i detta skrev en bekant en helt suverän text på sin facebooksida. En text så oändligt värdefull och läsvärd att jag bad henne om att få lägga ut den här i sin helhet.

Texten är skriven av Sara Åsberg som bor i Gällivare och bland annat leder kundaliniyogaklasser på Holy Heart. Du kan kika in på Saras facebook här och hennes instagram här

Läs, läs, läs. Och dela gärna med dig av dina tankar sen. 

/Ylva

 

 

Att bli sams med sin kropp

Att skala sig igenom sin inre lök, och att färdas igenom den inre elden mot självläkning och helhet är en klurig process. 

Det finns ofta saker inom en som man inte ens uppenbart vet om att man behöver läka. Omedvetna partier och mörka hörn som man springer förbi så ofta och så snabbt att man inte ens medvetet lägger märkte till att det som lurar i mörkret är någonting som blöder och skaver, och som behöver lirkas fram i ljuset för att tvättas rent, luftas och plåstras om. 

Så har det varit i relationen mellan mig och min kropp.

Kroppen är ju alltid med. Den är själens fordon. En förlängning av mitt inre, som verkar i den yttre världen. Jag har alltid sett kroppen som en del av mig. Därför så har jag kanske aldrig riktigt kunnat förstå hur man kan ha en relation med sin kropp. Idag förstår jag. Jag förstår att kroppen och jag har en relation, en förbindelse, att kroppen inte enbart är en del av mig utan att jag också är en del av min kropp. Att vi tilsammans bildar ett lag, ett team, en enhet. Jag förstår att det finns miljarders miljareder av celler som lever inuti kroppen som jag inte har någon makt alls över, och att det finns muskelceller i både hjärta, tarmar, blodkärl, inre organ och lungor, för att nämna några, som inte styrs av min egen vilja, utan som är helt autonoma och suveräna system som lyder en högre instans än min egen vilja.

För mig har kroppen varit ett verktyg, en outtröttlig maskin som jag ömsom piskade, ömsom matade med morötter för att med tvång och ibland våld ta mig dit min hjärna hade bestämt att vi skulle färdas. Oftast var det full fart framåt, genom vassa buskar och taggiga snår, över höga bergskedjor och förbi de mest besvärliga och obekväma platser. Kroppen skulle lyda. Punkt. Den fick aldrig ha en dålig dag eller vara ur balans, den skulle stå i ständig givakt, alltid redo att hoppa precis exakt så högt som jag bad (eller kommenderade) den om. 

Vilket den alltid har gjort. Lydigt så har min kropp följt med min hjärna på allsköns påhitt och resor genom livet. Kroppen har under den benhård viljans diktatur vunnit trefaldiga SM-guld i tyngdlyftning, och spenderat oändliga timmar på mörka källargym med att böja, bända och pressa sig under tunga metallskivor tills musklerna brann och benen inte längre bar. Kroppen har bantat och fastat, gått upp och ned i vikt, deffat och bulkat. Burit och svurit. Kämpat, blött och gråtit. Kroppen har boxats och brottats, fått ta emot blåögon och blåmärken, kroppen har åkt skidor och sprungit hinderlopp, tränat, tävlat, tränat, tävlat, tränat. Men alltid, alltid lydit och pressat sig, kämpat sig, ständigt till lite bättre, lite tyngre, lite längre, lite mer. 

Efter att jag slutade med elitidrotten så slutade däremot inte kroppsfascismen inom mig. Tvärt om, den tog bara nya former, nya kreativa uttryck. Kroppen blev min sköld mellan mig och världen. Min dämpning och rustning som fick ta emot så mycket stryk, när smärtan blev för stor inuti. 

Min kropp har hoppat, simmat, sprungit, armhävts, sittuppat, stått på händer, hjulat, voltat, böjts, kontrollerats, dragits in, sträckts ut, pressats, hetsats, tryckts, fällts ihop, fläkts ut, gått sönder, brutits, skadats, överansträngts, överbelastats, hatats, hånats, skambelagts, avskytts, skurits, självskadats, blivit skälld på, jämförts med andra kroppar, blivit förklarad som värdelös och äcklig. 

Min kropp har jämförts med massmedias socialt konstruerade skönhetsideal och blivit utdömd. Den har har svultits, hetsätit och fått fingrar nedstuckna långt ned i halsen och kräkts, kräkts, kräkts för att förtvivlat försöka tvångsomformas till rätt storlek och konfiguration; allt för att bli accepterad av den sociala normen. För att duga, för att bli omtyckt, för att undvika att bli hånad, och bedömd av andra. Hår har plockats, rakats, vaxats, noppats, bränts; kroppsdelar har skambelagts och hatats, magen har med outtröttlig stålvilja hållits in så hårt det bara varit möjligt för att låtas vara platt som en pannkaka.

Min kropp har tvingats in i för tighta byxor som skär in i skinnet, och den har pressats in i för tighta uppfattningar om hur en kropp ska bete sig och se ut. Idag så förstår jag att inga av de åsikter som jag hade om utseende och ideal var mina egna, utan jag rättade mig lydigt in i normens åsikter om det perfekta visionen av att vara vacker. Jag var på flykt från mig själv, från mitt inre mörker, med självhatet okontrollerat brinnande i hälarna, och trodde att jag behövde se ut på ett visst sätt för att kunna bli älskad och accepterad, när jag egentligen bara behövde lära mig att älska och acceptera mig själv. 

Så jag blev ett lätt byte, för skönhetsindustrins pengatörst, för grupptrycket, för samhällets skapade bild av hur ens utsida och kropp skulle se ut. Jag sprang dem rätt i famnen med självhatet som bränsle. I vårt västerländska samhälle fritt fram att hata sig själv och vilja förändra allt med sin kropp. Det är normen. Det är "normalt" att vilja karva bort, lägga till, manipulera, förändra, spackla, gömma, dölja, fluffa upp, förstora, förminska, förändra sin kropp. Så det är vad jag har försökt att göra, genom hela mitt liv, på en miljon olika sätt. Jag har hatat och skämts. Skämts och hatat. 

När livet har svängt så har kroppshatet, självföraktet och skammen svängt med och listigt gömt sig bakom nya kreativa uttryck. Dock med mindre och mindre makt och allt svagare och svagare, men de har funnits där i de mörka hörnen, utom synhåll, och dragit i trådarna, styrt showen. Istället för att medvetet stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp maten så har jag istället gjort "nyttiga" detoxer och fastat, istället för att lyfta tusentals kilo så har jag yogat timtals i sträck, ovetande och förnekande om att det dolda motivet var det samma som när jag levde efter anorexiska tendenser. 

Men allteftersom att jag valde att börja fädas igenom mina lager, att gå igenom elden, att utan att döma våga möta alla mörka hörn och kärleksfullt och villigt välja att se vad som ruvar i ytterkanterna av psyket så började ett mönster sakta men säkert att uppenbaras. En omedveten struktur började att framträda i dunklet. Och jag kunde för första gången se klart, jag kunde se relationen mellan mig och min kropp. Hur den hade varit tidigare, hur den är idag. Jag kunde äntligen se vart mer kärlek behövdes för att reparera skadade partier, jag vågade att se alla de områden där jag ännu inte hade lärt mig att älska mig själv, och min kropp. 

Idag vill jag bara säga FÖRLÅT MIG, TACK och JAG ÄLSKAR DIG till min kropp. Min fantastiska, älskade, otroliga, kloka kropp som inte bara bär min själ utan har gjort precis allt vad jag har bett den om och lite till. Min kropp som villigt har pressat sig långt bortom alla gränser och förnuft och som har fortsatt att fungera trots alla galenskaper som jag utsatte den för. Så jag har satt upp ett nytt mål. Ett sunt mål. Ett mål som inte är en prestation att nå, utan ett tillstånd att vara i. Jag ska, och jag kommer, att älska hela mig själv till hundratusen jävla procent. Jag ska älska varenda liten del, av såväl utsida som insida. 

Och kroppen, den ska släppas helt fri. Fri från kontroll och tvång och hat och skam. Fri från manipulation, och dömande. Och jag ska lyssna på vad kroppen har att säga; jag ska släppa fram och ut vad den vill förmedla och uttrycka, utan censur, utan ramar att hålla sig inom. Den ska få växa fritt. Jag ska skydda den från de konstruerade idealen och samhällets sjuka normer, min kropp den ska få vara och se ut precis som den vill! Den ska få ha hår som växer där håren vill, den ska få puta ut, vara ojämn, ha rynkor, gropar och ärr. Den ska få vara berg och dalar, ett levande landskap som berättar ett helt livs historia. Vild och fri. Vacker för att den är ett individuellt och gudomligt uttryck för hela existensen. Min kropp är en unik och enastående snöflinga som alltid förtjänar och är värd villkorslös kärlek, oavsett form och exteriör. Bara för att den existerar. 

Body, I love you!  

/Sara Åsberg 

Komplett, vacker och utmanande

I Tromsø gick jag en femveckors yogakurs med upplägget att göra samma kriya varje gång. Det var en förjävla utmaning. Så stor utmaning att jag inte gick... tillbaka efter första gången. Jag minns hur jag tänkte att det var avancerat att kräva den motivationen av deltagarna att de kommer fastän de vet hur utmanande/svettig/tråkig/(valfritt negativt laddat ord) kriyan är. Jag var Kundaliniyogalärare under utbildning och hade väl egentligen all motivation i världen för att gå på yoga, ändå blev motståndet för stort när jag trodde mig veta vad som skulle komma på nästa klass.

Nu har jag undervisat kundaliniyoga varje vecka i 1,5 år och visst har jag återkommit till en viss kriya ibland, till exempel basic spinal energy series som är så himla fin för stela ryggar. Den undervisar jag gärna för mina klasser. Men först nu i höst inser jag att jag sitter här med DEN KRIYAN. En kriya som är komplett just nu. Den kriyan som behövs just nu. Det är en kriya som aktiverar nervsystemet, som ger en förmågan att klara av press och stress i vardagen. Det är en kriya som levererar svett, skratt, utmaning, fokus, vila och avslappning. 

Förra veckan inledde jag yogahösten med att undervisa denna kriya. Igår gjorde vi den igen. Och det här var inte planerat, men jag inser att vi kommer göra den ännu en gång nästa vecka. 

Den kriyan. 

Helt komplett. 

20934166_1615766605129888_6695241625289411683_o.jpg

Jag lät tankarna sätta hinder för mig i Tromsø - jag sket helt enkelt i att gå på den där yogakursen som jag hade betalat för och gett mig tusan på att gå. För så är det: tankarna - sinnet - är vår första fiende och vår första vän. Tankarna kan ge intrycket att alla möjligheter är öppna för mig, eller att jag är helt utan val och bara måste fortsätta i samma spår.

För många av oss sätter vardagen igång nu. Det är skola och tider, det är träningar och mål, det är nya prioriteringar och det är viljan att inte bara ta sig igenom dagarna, men att också prestera lite mer, och göra det som en lite bättre version av sig själv nu än i våras. Kanske ni andra inte alls känner igen er, men jag har haft många såna höstar. Jag har börjat augusti med att göra en minutiös timplanering i kalendern för att hinna med allt som måste till för att jag ska bli personen jag inte var någon månad tidigare. I början brukar det kännas roligt, men rätt snart kraschar mina tidsplaner - och därifrån är det nära till känslan av att det här blev mig övermäktigt. För mig är det då yogan glänser med all sin kraft. Med yoga behöver jag inte förstå eller veta allt - jag behöver inte planera varenda steg jag ska ta och det är omöjligt för mig att innan skaffa mig översikt över alla effekter yogan kommer ge i min vardag.

Det jag behöver är att ta mig tiden att rulla ut mattan och göra yoga. 

Jag behöver gå på klasserna och oavsett hur tankarna surrar och kroppen väsnas så behöver jag bara göra yoga.

Då kommer resultaten. 

Kriyan vi gör på mina klasser dessa veckor är den som heter "Withstand the pressure of time". Den är komplett, vacker och utmanande. Den passar alla nivåer, och går att göra oavsett hur vältränad eller otränad en person är - för alla gör efter sin förmåga och dagsform.

Välkommen att vara med!

Shavasana red.jpg

Sagt om kriyan Withstand the pressure of time

When life gets challenging, you might find yourself in a crumpled heap on the floor. On the other hand, you can meet the challenge with calm creative solutions. This Kundalini Yoga kriya is designed to strengthen the nervous system so you can handle the pressure and stress of life just that way: calmly and creatively. It’s a lively workout and leaves you feeling relaxed and renewed.

- Citat från 3HO 

Vill du få bättre humor? Kom dig på yoga!

Skidspåren uppkörda, skoterföret gnistrande och renarna har vandrat västerut. April, den här hoppfulla vårmånaden passar det extra fint att fokusera på det som Kundaliniyogan kallar för vårt positiva sinne.

Det positiva sinnet

Du vet de dagarna då det är lätt att känna glädjen i smått och stort, när skrattet är nära och livet går åt rätt håll? Det är de energierna vi stimulerar på yogaklasserna nu i april, då vi jobbar specifikt med övningar för det positiva sinnet. Det positiva sinnet är den glada rösten inom dig som ser hoppfullt på varje ny situation, och gärna vill berätta för dig om alla fördelar du har att hämta om du väljer just detta. I år har vi jobbat med det neutrala sinnet och negativa sinnet som teman på Kundalinyogatimmarna. Eftersom vi nu djupdyker i positiva sinnets glädjeämnen på yogaklasserna, ger det här blogginlägget mer insikt om vad det positiva sinnet kan göra för oss.

Tio kroppar och tre sinnen

I detta blogginlägg beskrev jag kort våra tio kroppar enligt Yogi Bhajan och berättade mer om det negativa sinnet. Kort återberättat så har vi allltså tre sinnen (minds), som hjälper oss genom livet. Det negativa sinnet varnar för fara, det positiva sinnet hejar på möjligheter och det neutrala sinnet lyssnar till de första två: och tar kloka beslut utifrån det.

Morgonyoga i Jokkmokk.

Morgonyoga i Jokkmokk.

Fördelarna med ett stimulerat positivt sinne

När det positiva sinnet är stimulerat har du en god känsla för humor och du är hoppfull. Du är redo att lyckas med det du tar dig för, och vill njuta av det du upplever.

Om det positiva sinnet är understimulerat kan det visas genom att du känner dig långsam och hängig, deprimerad och oorganiserad. Du kan vara överviktig. I vissa fall kanske du blir som lamslagen av negativitet och känner att du vill ge upp helt och hållet. En annan konsekvens av att det positiva sinnet inte är i balans är att du istället blir smal som en sticka och dogmatisk.

Fysiska problem som knyts till obalanserat positivt sinne är problem med gallblåsa och lever, fötter och anklar. Även ländryggsproblem, svaga ögon, huvudvärk och allergier kopplas till positiva sinnet. 

Kundaliniyogans knep 

Det finns en massa verktyg du kan använda för att stärka detta sinne, till exempel den här meditationen för det positiva sinnet. Jag rekommenderar att du tar chansen att komma på klasserna den här veckan - mina klasser passar både för den som aldrig har yogat för, och den vana yogin. Du gör rörelserna och teknikerna i ditt eget tempo och anpassar dem till dina förutsättningar. Men för dig som inte kommer dig på yogaklasser just nu, eller som vill fördjupa din praktik: här är en kriya att göra hemma. Så ta på dig bekväma kläder och sätt dig ostört, och låt Anne Novak leda dig igenom denna kriya för det positiva sinnet. Videon avslutas med en meditation för det neutrala sinnet. 

Läs mer

Här kan du läsa en kort lektion som Yogi Bhajan höll om våra tre sinnen. Det här blogginlägget bygger på en text från boken Your life is in your chakras av Guru Rattana Kaur och på denna artikel på engelska skriven av Ramdesh Kaur.